Rostbenägen

Någonstans skapligt tidigt i livet kom Tommy Axelsson i Mullsjö till insikt. Cykelåren var för länge sedan förbi liksom tiden på moped. Äntligen hade han körkort och den väl inslitna gamla Volvo 142:an tog honom allt längre bort genom okända grannkommuner, längre bort än han någonsin vågat drömma om. Han var ung och visserligen utan pengar men klarade sig själv. En härlig känsla! Vad skulle han med dyra lån och en ny, dyr och fin bil till? Volvon var både tuff och pålitlig. Skolkamraterna som hårdsatsat på Golf GTI, Saab Turbo och Toyota Supra såg dessa snabbt rasa i värde. I registreringsbevisen stod motvilliga pappor, ibland mammor, som ägare, till fromma för försäkringspremiers storlek. Samtidigt började Tommy så smått drömma om en stor amerikanare med mullrande motor och djärva former. Efter några försök köpte han en 1959 års Ford Ranchero och frågan var om han inte samtidigt började gilla att hålla kärran i extra prydligt skick. Skulle det rent av gå så långt som till regelbunden handtvätt och vaxning!? Tommy putsade på huven och tog ett par steg tillbaka. Stolt betraktade han sin blanka kärra och tänkte att en hellackering göra den än mer åtråvärd! 

Husdjuret, den lösgående getabocken, blev den förste att skåda den ännu lösningsmedeldoftande bilen hemkommen från lackverkstaden. Inte för att geten hade någon närmare relation till bilar, däremot hade den aldrig tålt åsynen av rivaliserande hannar. Det getabocken en dag tyckte sig se var precis en sådan dryg stöddig och ovälkommen inkräktare djupt därinne i plåthavet. Tjong! Där fick den idioten vad han förtjänade! Tjong tjong och tjong! 
Smärtsamt tvingades Tommy till en av livets alla hårda insikter. Med färgrester på hornen kördes geten till slakt och för lång tid framöver, kanske för evigt, valde Tommy bort allt vad blanka bilar heter. Därför står det sedan ett tag en mattsvart 1950-års Ford Fordor Sedan i garaget. Taksänkningen av denna salta kärra är en långsamt pågående och estetiskt känslig process. Det finns en hårfin skillnad mellan det gyllene snittet och det totala misslyckandet, men Tommy hör till snitsarna! Och lite ytrost och punktade svetsskarvar lyfter bara slutresultatet. 


Nöjd med att ha hittat sin bilfilosofi längtade Tommy åter efter en tvåhjuling. En Crescent 1149 kom i hans väg och se, moppens raketutblåsliknande baklykta matchade den gamla Fordens propellerfront perfekt! Trots att det skiljer tolv-tretton år på fordonen har de flygtemat gemensamt. Crescent 1149 presenterades med flygkomfort och svepande linjer. »Jetlinje« kallades designen! I det utdragna bakre partiet rumsterar bilbakljuset med finessen bromsljus, medan de bakre stötdämparna inte är något annat än ett par kromade rörstumpar i norra änden fastsatta i en väl dold gummirem för några centimeters fjädringsväg. 

Nymanbolagen talade om föredömlig formgivning. Raketarsle sa de mer rättframma, men i sanningens namn kom influenserna snarare från den tidens bilar. Det sneglades särskilt åt Amerika och designdrag myntade i Detroit, som »Portholes« i motorns täckkåpor och stänkskärmarnas inklädda sidor, så kallade »Fenderskirts«. Bensintanken fick plana sidor inför 1962, man ser dem på Tommys moped, medan 1963 blev ett mellanår med såväl Sachs som Husqvarnas Flintamotor på programmet. De sista åren fram till modellens nedläggning 1965 erbjöds endast Flinta. 1175 Sport blev det sista utvecklingssteget som med rakkantade, kromade skärmar, teleskopgaffel, traditionellt kromat styre och liggande tank vinkade farväl till sina anhängare.
Turligt nog för Tommy har just denna pärlvita/grå -62:a hunnit bli så där frasig i kanterna som han vill ha det. Nedsjunken fjädring och välsutten sadel är att föredra, inte utställningsskick! Den skuggsvarta Forden och Crescenten lirar på samma väghalva. Ju närmare asfalten, desto snyggare.