Ägg med lång räckvidd

Lägst prissatt av alla påhängsmotorer på marknaden borde Berini M 13 ha blivit en försäljningssuccé. Samma tillverkare som välkända Cyclemaster, Pluvier-NV Motorenfabrik i Rotterdam Holland, garanterade god kvalitet. Massor av tokroliga påhängsmotorer poppade fram under 1950-talets första hälft. Få överlevde i den mördande konkurrensen. Att sätta motor på den egna cykeln och på så sätt förvandla den till fartsnabb moped blev på bara ett halvår omsprunget när ”riktiga” mopeder kom ut på marknaden. Fåfängan fick kunderna att välja dessa lyxigare åk. Berini M13 tillverkades ändå, mirakulöst nog får man säga, perioden 1949-61. Påhängsmotorer skruvades fast lite var som helst på cykeln. Just Berini fäste man på framgaffeln över framhjulet. Vikten på 7,2 kilo otankad gav antagligen samma effekt på styrningen som en full matkasse på ena styrhalvan. Motorn innehöll endast tre rörliga delar sa reklamen. Då kan man undra vilka. Kolv, vevstake och vevsläng kanske!? Trotteln då, och drivsystemet med rulle mot framdäcket, stod det i verkligheten stilla!? Så klart inte. Det var mest bara logiken som inte stämde. Framskärm ingick i leveransen, montering tog 20 minuter och sedan åkte man nästan 10 mil på en liter bränsle och häpnadsväckande nog utan att smutsa ner sig. Avgasröret stack iväg neråt och slutade en liten bit från marken. Tanklocket fungerade även som oljemått vid bensinpåfyllningen. Sedan var finesserna slut.

Svenska återförsäljaren AB Hans Osterman rekommenderade Berini speciellt åt personer som saknade motorvana. Som min mormor. Farfar också för den delen. Lage Hellman däremot var nästan så pass gammal då han 1952 tog en tusenmilatur med Berini på sin cykel, ända ner till Afrika och tillbaka igen på 52 dagar. En avundsvärd prestation av både förare och fordon.