Dubbel glädje

I landet lagom fanns i den moderna tidens gryning en TV-kanal och två radiokanaler att välja på. Dessa sände nyheter, klassisk musik, väderleksrapporter och annat moraliskt korrekt som ansågs uppbyggligt för medborgarna. I Unica-boxen på pakethållaren skramlade en kaffeflaska, ett par limpmackor med ost och en matdosa av rostfri plåt när far trampade iväg till bruket på morgnarna, på cykel eller moped. Allt var tryggt och lugnt, och så förblev det till 1961 då Radio Nord började sända och den nya mopedlagen trädde i kraft. Ut åkte de gamla tramporglarna och till ackompanjemang av ungdomlig rock och pop vällde nya tuffa mopeder fram. Nu befriade från tramporna som den sista tiden mest varit ett juridiskt bihang. Effekten ökades till 1 hk jämnt, och den hästkraften sparkades igång med kickstart!

De många fabrikanterna konkurrerade stenhårt om målbrottsmopedisternas gunst, och de avlade fram allt häftigare och tuffare moppar för varje år. I det hårda affärsklimatet gällde det att stå stark samtidigt som design och utveckling snabbt drevs framåt, och för att stärka sina positioner gick Nymanbolagen och Svenska cykelfabriken Monark samman 1960, och 1961 inleddes ett samarbetsavtal med Husqvarna. 1964 smälte allt samman i bolaget Monark Crescent AB, förkortat MCB. Ungdomliga, trendiga Puch och den robusta trimvänliga Zündapp var herrarna på täppan under hela den här eran från tidigt sextiotal och framåt, men MCB ville gärna vara med i konkurrensen. Därför tog de fram egna sportmopeder, och ribban lades högt redan från början. 1966 kom Monark Topper – som var en robust men ändå linjeskön skapelse, byggd att efterlikna polismotorcyklarna. Lackad i ”Polisvit” med HVA-motor i ”exportutförande” och överliggande avgassystem med megafonljuddämpare hade man en udda skapelse som drog blickarna till sig. Formgivare var Björn Karlström som gett form åt allt från utombordsmotorer till lastbilshytter. Efter Topper kom SM50 – crossmopeden med hög markfrigång och överliggande avgassystem. 1973 presenterade MCB sin tuffaste och sportigaste skapelse hittills, och den hade döpts till E-Type som lät betydligt häftigare än blygsamma ”modell 1293” som var den kamerala benämningen.


Byggd som en motorcykel enligt reklamen. Med justerbara fotpinnar, bakljus av raketmodell, kromad tank med tankgummin, teleskopfjädring av MC-typ, swinggaffel med teleskopstötdämpare och fullbromsnav med självcentrerande backar. Sju olika färger fanns att välja mellan, och den hetaste var Piratröd. Korslagda pepitarutiga racingflaggor på sidokåporna toppade alltsammans. Som tillval fanns kromad störtbåge och varvräknare. Allt detta för att skapa den fartkänsla som den treväxlade Sachsmotorns enda hästkraft i likhet med konkurrenterna inte förmådde ge.

Daniel Eriksson i Älvdalen har två E-Type, och historien börjar med att en givmild fritidshusägare tröttnade på att snubbla över en moppe som drällde i vedboden. Han undrade om inte den då tolvårige Danne kunde förbarma sig över den. Pojken behövde inte många sekunders betänketid, och så var han ägare till en E-Type som hade hottats med blåmetallic sprayfärg och malteserkors. Med några liter bensin i tanken hoppade Sachsmotorn igång och lyckan var fullständig, den första egna mopeden att sprätta grus med! Ganska snart hade mopeden lackats om med sprayfärg till lila metallic. Tyvärr var klarlack något okänt, vilket fick till följd att färgen på tanken aldrig torkade. Det löstes dock med försvarliga mängder pepitatejp för att täcka över blundern. Kärleken är evig, bara föremålen växlar, heter det ju, och snart kom andra mopeder in i livet. E-Typen såldes till en kusin för den då svindlande summan av 300 kronor. Åren gick och ungefär fem mopeder senare kom Danne på att det skulle vara kul att söka upp E-Typen och ställa i ordning den, men den var borta. Kusinen kunde inte dra sig till minnes vart den tagit vägen, så den försvann spårlöst någonstans i Västerdalarna. Men det skulle vara kul med en E-Type i alla fall, så annonserna luslästes, och plötsligt dök det upp en risig svartmålad -72:a i Kramfors som saknade de väsentligaste delarna. 

– E-Type är svårrenoverad, det finns inte mycket nytillverkning. Så det blev att leta delar i skrotlådor på marknader och på Tradera. En särskilt svår detalj är tutorna eftersom de är unika.

Planen var att göra moppen Piratröd, men vid närmare undersökning visade det sig att originalfärgen varit orange, och den är betydligt mera ovanlig än Piratröd, så orange fick det bli. Tuta, varvräknare och många andra delar letades fram på veteranmarknader och Tradera. Motorn behövde även den en omgång kärlek, så den fick nya lager och packboxar. De gamla delbara L17-lagren ersattes med SKF 6203 som slipats ner från 12 till 10 millimeters bredd eftersom dessa sägs vara hållbarare och shimsfria. Så det blev till sist ”En skaplig originalrenovering” av ett halvplundrat vrak.

Någon gång under resans gång med den orange mopeden blev det napp på en röd -74:a i Linköping. Den hade ganska rostigt krom och dålig lack på tanken. Dessutom saknades de E-typiska delarna: varvräknaren, tutan och störtbågen. Men moppen såg värre ut än den var. Med bättre begagnade och upputsade stänkskärmar, gaffelrör, fälgar, lykthus och störtbåge och ny lack på tanken började den se riktigt trevlig ut. Faktiskt är fästena för störtbågen de som en gång satt på hans första E-Type. Att de överlevt förklarar Danne med att han hade plockat av störtbågen eftersom han då tyckte att ”den såg ful ut”. Själva störtbågen hamnade på en våldsamt hottad Shopper och försvann med den. Lacken är en historia i sig. På vinst och förlust besökte vår mopedist en bildelsaffär och studerade deras utbud av bättringsfärg. Och till sin stora lycka hittade han en Golf-färg som intill förväxling matchar den klassiska piratröda. Bingo!

Motorn bedömdes vara i så skapligt skick att den klarade sig undan med en polering och självfallet extrautrustades den med ett ställbart munstycke. Visst rasslar den lite, men den går bra. Så pass bra att det blivit ett par hundra mil avverkade och fem gånger på mopedträffen i Mellsta i Borlänge.