Forza Italia!
De vackraste mopederna kommer från Italien. Något annat kan inte sägas efter att ha hängt en hel dag med ett gäng snobbiga hetsporrar i en industribyggnad i Västergötland.
Italien är inget homogent land. Italien är inte präglat av nationell konsensus i kylig europeisk anda. Landets brokiga historia vilar på städer, familjer, regioner och en hel del gestikulerande. Förutsättningarna märks i dagens politiska läge, men lika mycket i mopederna mot den vita lättbetongen. Var och en sin egen ambassadör för ett och samma grundbegrepp: sport! Det är passion och stolthet präglad av knivskarp konkurrens. Tack vare hårt specialiserade underleverantörer kunde även relativt små märken hålla sig med häpnadsväckande modellpaletter. Dellorto förgasare. Lafranconi och Grimeca ljuddämpare. Tomaselli gashandtag. Tebaldi tankar. Ceriani gafflar. Motorer från Minarelli; listan på underleverantörer med namn lika vackra som sina produkter kan göras lång. Precis som under cykelns storhetstid var ramen och vattendekalerna det som utöver en passion utgjorde ättelinjen. Mer sällan var det egna motorer. Resten handlade om komposition. Att kombinera komponenter till en aptitilig helhet, och man lyckades i nio fall av tio.
Varje moped är en stark personlighet. Det är Fiamm, Motom, Malaguti, Moto Guzzi, Moto Morini, Moto Negrini, Bianchi, Malanca … för vanliga mellanölsmopedister lika bekanta som viner från Piemonte eller Veneto. Det fanns hundratals märken.
En gnutta italiensk flärd rann in i vårt land under 1960-talet. Det mest kända exemplet är Cimatti och Testi som i svensk tappning och med Sachsmotorer blev drömobjekt med namnet Standard. Ducati var små mini-Florida med fyrtaktare, symaskinstrevliga men en aning gubbiga och svåra att begripa sig på för 15-åringar. Tyska NSU i hårditaliensk stil kallad Cavallino fanns att köpa 1957-63, senare TT och TTK. Och Gilera förstås. Den kanske mest kända och omtyckta italienaren av alla som präglade svenska torg ända in på 1980-talet. Samlingen är ett verk av Bert-Ove Andersson. Hans energi är enorm. Att kalla hans hobby för ett löpande band låter nästan elakt, men tempot och strukturen i allt han gör är imponerande. In kommer kompletta men mer eller mindre skabbiga mopeder, han hittar dem i Italien på mässor och marknader och via ebay. Fem-sex resor om året blir det och på de stora marknaderna hyr han alltid plats för skåpbilen i vilken han sover – för att vara först på bollen. På obegripligt kort tid och i poster om tre och tre i snitt är sedan mopederna färdigrenoverade, oljepåfyllda, kickklara med fungerande tuta och allt. De luftas efter ett rullande schema. Finishen är obegriplig. Här finns helt enkelt inget utrymme för halvmesyrer. Detta är världsklass.
Bert-ove andersson har gjort några ordentliga lappkast. Ändå löper en röd tråd genom yrkes- och hobbyliv. Det ska vara motoriserat och det ska vara högsta finish.
– Att förvandla skit till guld, det är det som driver mig, säger Bert-Ove och det låter som en programförklaring. Efter att ha varit svårt smittad av amerikanska bilar och dragracing vändes blicken mot England och Jaguar. Hobbyn blev ett yrke med proffsrenovering och en omfattande reservdelshantering.
–Jag har nog importerat 15 ton jaguarbakaxlar. Alla skulle ha dom i sina rodbyggen på 90-talet.
Mopedintresset började med det alla startar med. Ungdomsdrömmarna. Raderna av Puch och Zündapp fylldes på snabbt, alla i toppskick efter Bert-Oves behandling. Han är en ursnabb och skicklig hantverkare med ett stort kontaktnät av specialister. Tålmodigt kan han under flera år ”vänta in” rätt reservdel. Då är det bra att ha många projekt igång samtidigt. De vanliga mopparna såldes för knappt tio år sedan och det nya spåret var italienskt. Femtio italienresor senare och kanske 500 ebay-hugg (”jag har aldrig blivit lurad, mopedfolk är bra folk”) har resulterat i ett unikt kontaktnät och första-tjing på unika maskiner. För att hålla igång hobbyn blir det en del renovering och försäljning av dubletter, men helst vill han bättra på den egna samlingen.
– Det här är designvärldens diamanter. De ger mig en enorm glädje.
Kommentarer
Jisses, riktigt snygg moped. Är ofta i Italien och brukar ibland hyra en vespa, men oftast bli det bil för att ta sig runt. Finns dock inga gamla mopeder att hyra utan men för nöja sig med nyare modeller. Brukar oftast hyra via, https://www.autoitaly.se/ tyvärr har de dock ett ganska dåligt utbud av mopeder, men för bilar funkar det bra. Vespa får man oftast hyra på plats, vilket oftast är smidigast.