Ogräs

Swanson var inget annat än Svensson. Albert var lika enkelt att säga på båda sidor om Atlanten. Nu hade han återvänt hem till sitt älskade Kvistamåla i Småland med sitt nya efternamn och huvudet fullt av idéer. Huset hade blivit klart på sju månader. Det fanns salong och var brädfodrat på tvären, målat i rött som grannarnas men flottare och lite större. Amerikanskt utan att sticka i ögonen. Det hade blivit 16 goda år over där. Det som börjat med en blygsam smidesverkstad 1898 i byn Riggins vid Salmon River i Idaho var efter bara tio år sex välskötta fabriker sorterade under namnet Swanson’s Repair Inc med huvudinriktning på cyklar och dragkärror. Idaho skrek efter dugliga potatiskärror. Det hade inte dröjt länge förrän Albert Swansons experiment med en förbränningsmotor hittat in i ramen på cyklarna – men där någonstans blev hemlängtan honom övermäktig. Hustrun Alberta, som var av egyptisk börd och som fått ge sitt flicknamn Bamses till de nya motorcyklarna, hade inget att invända. Även om Småland kanske inte var hennes förstaval. Äktenskapet hade inte givit dem några barn. Det här var en ny chans till ett nytt liv. 

Ur Kvistamålas i särklass mest påkostade experimentverkstad rullade så Albert Swanson 1923 Bamses Rigg, en 50-kubiks lättviktsmotorcykel med sidvagn. Ett nytt svensk märke. Kort efter presentationen för lokala investerare, som överlag bestod av lantbrukare, grovlabbade män som uppvisade viss entusiasm, inträffade en rad sorgligheter i det Swansonska huset, varav mentalsjukdom bara var en. Ekipaget blev stående i ett kalkonhus.


Som enda tidning kunde Moped efter ett tips på en digital anslagstavla bevittna det sensationella öppnandet av kalkonhusdörrarna 92 år senare och … okej, okej, det här håller på att spåra ur. Fantasin skenar inför sceneriet i en övergiven villaträdgård i Örby utanför Stockholm. Murgröna och ormbunkar har tagit kommandot. Ett märkvärdigt hus som snart ska jämnas med marken ligger inbäddat i skuggor och grönt. Oskar Åhlund – inte Albert Swanson – bor lägligt nog lite längre ner på gatan och det är där hans hembyggda sidvagnsmoped bevisligen har blivit till. Men bara genom att rulla in den i ödeträdgården är det som om mopeden blir den sista pusselbiten i den filmiskt mättade miljön. Den bara måste ha blivit till här. Och blivit bortglömd här, hos Swansons.

Men i motsats till vad som snart ska hända på den vackert lummiga tomten – tre moderna parhus i fräsch och avskalad stil – har Oskar Åhlunds bygge inget med penningspekulation att göra. Det handlar om lust och kreativitet. Och några hundra timmars garagetid, hum-tiden inkluderad. Alltså all den tid som åtgår till det hummande och funderande som är helt avgörande för att kunna komma vidare i en process som den här. 

– Har alltid varit svag för boardtrack-stuket och mopeder har blivit min grej. Har försökt en del med bilar och motorcyklar, men mopeder är så enkelt och kul. Perfekt i stockholmstrafiken. 

Oskar är försäkringstjänsteman av den händiga sorten. Familjen bor i ett trähus och det märks att fritidssnickrandet och passionen för byggnadsvård hänger ihop med fingertoppskänslan för detaljer och proportioner på moppen. Som så ofta började idéerna gro på en av dessa många skrotmarknader som förgyller sommarhalvåret. Vapendragare var alltid Oskars farbror Torbjörn Åhlund. Torbjörn hade kommit en bit med sitt bygge när han tragiskt omkom i en trafik­olycka.

– Jag fick ärva en specialgjord tank i rostfritt som en smed i Dingtuna tillverkat. Hans företag hette Bamses Rigg och därför blev det också namnet på Torbjörns bygge.

Bensintanken hamnade på garagehyllan och även om den osade inspiration var det ett marknadsfynd, en fransk eller belgisk 1920-talstank, som kickade igång Oskars eget bygge. Byggbitarna var en klassisk militärcykel som fick dubbla ramrör modell schascykel och en kaxig framgaffel från en 1930-tals Rex. 

– Men ändå blev det inte helt rätt, jag vet inte riktigt … jag satte ut den på annons. Men det slutade med att en kille från Holland absolut ville köpa enbart bensintanken, han var väldigt envis och betalade 200 euro. Så jag sålde den och behöll cykeln, säger Oskar.

Nu gick tankarna till Torbjörns tank i polerad rostfritt stål med ett übersnyggt tanklock från en Husqvarna Novolette. Den var en skulptur. Med hjälp av en proffssvetsare fimpades det övre ramröret och det undre fick en ny form för att passa tanken, och därmed hade projektet tagit en ny inriktning. Allt lirade, ramen, gaffeln, tanken, nästan:

– Jag var lite fixerad vid det här med sidvagn. Hade snöat in på boardtrack-hojar med sidvagn och hade under flera år tjatat på en kille att sälja sitt vrak till mig, men det gick bara inte. Så, pang, kom det ut en på Blocket. Köpte den osedd.

Sidvagnen var namnlös och ganska hårt åtgången. Utförandet var prydligt med snygga pressningar, plåtvikningar och fina gassvetsar – allt tydde på att den skulle vara seriebyggd av en riktig verkstad. 

– Säljaren trodde att den var byggd för cykel och att den kom från Norbergstrakten på 1940-talet. Mer vet jag inte. 
Ett kanske ännu större mysterium var hur någon lyckats kränga två däck utanpå varandra på fälgen.
– Det var så slitet att corden tittade fram, men jag bytte ventilgummi och pumpade. Det höll tätt. När jag plockade isär allt var det två däck och innerslangen bestod mest av laglappar!

Bleckplåten fick lagas här och var men framför allt bestod den största arbetsinsatsen i att anpassa sidvagnen till cykeln. En finess är att vagnen lutar med i kurvorna och de delikata gångjärnen berättar också om att det är ett ”fabriksbygge”. Ekipaget drivs av en Kina-motor av den anonyma sort som man köper på nätet för under 2 000 kronor. 

– Finishen var väldigt rå och jag lade ner mycket tid på att polera kåporna för att den skulle se rätt ut. Men inte för blank.

Förgasaren byttes till Amal och motorn fick en mer passande ljuddämpare med fiskstjärt. Det gick den saktare av. Smådetaljer som en textilklädd tändkabel ansluten med en vingmuter gjorde sitt till liksom ett Husqvarna-emblem på motorkåpan. Trix som ger helheten. Sadeln har ett nytt inkråm från Brooks, medan lädersitsen är gammal. Bakskärmen är en gammal framskärm och de dubbla strålkastare är en hälsning till Harley Davidson pre 1930. När så det sista loppisfyndet var på plats, det patenterade sadelregnskyddet Visir i form av en rullgardin i miniatyr, var illusionen klar. Och den fungerar perfekt, en riktig cruiser. När Oskar och dottern Nora är ute på fintur kommer det alltid fram folk för att uttrycka sin beundran, men också ställa frågor om den exotiska gamla motorcykeln. Läge då att plocka fram den USA-svensk-egyptiska historien om Albert och Alberta Swanson. Drar man den tillräckligt många gånger kan den inte bli annat än sann.