Bild
Nästa artikel
Remlängtan

Remlängtan

Reportage

Hårda maskiner drevs av mjuka remmar. Fabrikernas skräckinjagande kraftöverföring var idealisk för 1950-talets moppar. Några skönt vibrationsbefriade typer samlas i Pythagoras magiska museum

Teknikjournalisten Jan Jangö var den förste svensk att analytiskt och opartiskt belysa mopeden i artiklar och böcker. 1952 hade han kört mer moped än någon annan. Jangö menade att den kilremsdrivna mopeden var mer turistbetonad än den med kedja. Det fanns ett samband mellan kilremmens geografiska koncentration till de södra landskapen och det klimat som där rådde. Ju längre norrut desto större risk för slir och elände. Kedjedriften var tvärtom stabil i alla väder och landsdelar.

Ändå verkar det som om Jangö håller på remmen. Det fanns en mindre debatt om saken fackmän emellan, när svenska tillverkare gick över till kedja. Remmen hade varit en logisk teknisk lösning att möta lagstiftarnas krav på ett enkelt och lättfattligt fordon. Mopedens hela existens baserades på reducering. Remmen var skötselfri och dess elasticitet gjorde körningen mind-re skräckinjagande för ett folk bestående av idel oskuldsfulla nybörjare. Med rem åker man än idag snällt, rent och snyggt. Värdigt. Och slirproblemet ska inte överdrivas. ”En rem kan slira i snö- och regnväder, men det är knappast troligt att mopeden sviker dig av den anledningen”, skrev Jangö. 

Det som slutligen fick remmen att dra sig tillbaka till trädgårdsmaskinernas värld var ungdomarna. Töjbara remmar fungerade dåligt ihop med trim. Att dreva en remmis är en konst som fortfarande väntar på att uppfinnas. Där någonstans finns kanske också svaret på varför så lite remlängtan bor i dagens mopedmän och -kvinnor. En hel kategori av själfulla mopeder väntar på att upptäckas. Någon bristsituation råder det inte. Jangö var snudd på profetisk redan på 1950-talet: ”Av de äldre mopeder som är i drift är det förvånande många kilremsdrivna. De är alltså i längden hållbarare”.


Remmens företräden kan inte visas tydligare än när Owe Lundberg, ordförande i Pythagoras Vänner, drar i en spak och på det viset sätter fart på en hel fabrik. Vi är i centrala Norrtälje. På Pythagoras. En serie drivaxlar i taket leder kraften ut i den stora verkstaden. Vinkelväxlar och drivhjul portionerar ut snurret och en stabbig råbuse till svarv som en gång i tiden spottade ur sig vevaxlar till de berömda tändkulemotorerna Fram och Drott smyger igång som om den fått för sig att den är en ballerina. Den breda textilremmen fladdrar olycksbådande från taket. Men det är tyst. Pythagoras fabriksmuseum i Norrtälje är en unik plats. Doften borde buteljeras, det är essensen av äkthet man drar in i näsborrarna. Här gjordes tändkulemotorer från 1898, precis som på massor av platser på landet. Men när siste man låste och gick hem i mitten av 1960-talet fanns just här en i detalj bevarad tidskapsel bakom dörren. Ritningar, verktyg, maskiner, räkenskaper – allt somnade in under ett tunt lager av damm. Och allt var bara minuter från att tuggas upp av grävskopor i mitten på 1980-talet innan hjältarna i Pythagoras Vänner grep in. 

Man kan mycket väl föreställa sig den sista tiden på den lilla fabriken med sitt sågtandstak. En liten skara trotjänare som alltmer ägnade dagarna åt reparationer. Den nya tiden som trängde sig på. Några få cyklar i cykelstället. Kanske några moppar med rem – som helt vanliga torsdagar tog grovnävade gubbar hem till rotmos och fläsklägg, nej ärtsoppa, för att nästa dag – och nästa – fortsätta. Och fortsätta. Troget. Men också lite sofistikerat mjukt. 
Taggar: Reportage

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.