Stickmaskinen

Man kan titta på mopedmazarinen NSU Quickly L av 1957 års modell och ha det en gång så stolta NSU-märkets ursprung i bakhuvudet. Hur företaget, precis som flera av landets motornamn, uppstått ur ett av industrialismens tidiga fenomen, de mekaniserade sy- och stickmaskinerna. Förkortningen NSU har ju aldrig, vilket man lätt tror, betecknat det faktum att floderna Neckar och Sulm strålar samman i NSU:s tillverkningsort Neckarsulm. Nej, NSU stod snarare för ”Näh- und Strick Union”, på svenska ungefär ”Sy- och Stickfabriken”, en verksamhet som inleddes på 1870-talet. Man kan tänka på detta men man måste inte. Det räcker med att titta på själva mopeden en stund och sedan sträcka historietrådarna ett stycke bakåt och ett stycke framåt för att förstå att den här skönheten antagligen var dödsdömd från början.

NSU Quickly ingick i mopedismens första anfallsvåg och debuterade året efter det nya regelverk som skapade begreppet ”moped” 1952. Det var en oansenlig typ, benig till utseendet men med gediget tyskt tänk i alla konstruktionsdetaljer. Den ”skevsäkrade” centralpressramen gav stadga, den låga vikten och starka motorn gav förunderlig fart, ”mc-bromsar” och ”bottenlänkfjädring” var bra termer i reklamen, det fanns två växlar och kickstart, trots att NSU redan från början och styvnackat intill nedläggningen höll på konstruktionen med trampor. Denna nackdel gick NSU elegant runt genom att uttrycka sig så här i reklamen: ”Det räcker med att snudda pedalen med tån så startar maskinen – precis som en motorcykel!” Vilken skön eufemism när man saknade det som börjat dyka upp på allt fler konkurrenter: en riktig kick. Quickly i sina enkla, gråmålade versioner blev superpopulär. Det såldes hundratusentals runt om i Europa varje år. 1958 hade 700 000 exemplar lämnat fabriken, tre år senare passerades miljongränsen. Den oansenligt grå – men kvicka! – lilla arbetshästen var för mopeden i Europa nästan vad VW Typ 1 var för bilismen. Även i Sverige fick Quickly ett grundmurat gott rykte och det där med farten lockade förstås även 15-åringarna. Att sladda omkring på en Quickly var inget man skämdes för, trots att kompisarna hade dyrare grejer.


Men konkurrentmärkena rörde på sig. Fenomenet ”moped” drabbades, som det mesta annat på 1950-talet, av design. Snart fanns det inte en linje, en vinkel, en strut eller en bockad kromlist som inte hade tagit plats på någon av de mängder av mopeder som drällde ut ur den vildvuxna flora fabriker som försåg den ständigt hungrande marknaden.

NSU hakade förstås på och gjorde som många andra det lite enkelt för sig: klädde in befintligt material. På Quickly S svällde skärmarna fram och bak med lite extra stänkskyddsplåt, men på den under 1955 introducerade Quickly L kom de verkligt stora plåtdraperierna till användning, tillsammans med svänggaffelfjädring bak. ”Mopeden i frack” påstod reklamen och det var bara att hålla med. Det blev lite porslinssvan över den en gång så nätta, ändamålsenliga Quicklydesignen – och fartresurserna försämrades, konstaterade bland andra Teknik för Alla besviket. Reklamen talade om det något mystiska ”NSU-systemet med lugnad insugningsluft som minskar motorslitaget”. Det avsåg helt enkelt att en dämpande gummimuff placerats mellan förgasartratten och ramen. Exakt hur mycket detta minskade motorslitaget har ingen (ännu) räknat ut. Priset för den insvepta versionen av Quickly var avsevärt högre än för standardmodellen, 895 kronor mot 740. 

Bildernas Quickly L renoverades för snart tio år sedan, efter att ha köpts i anständigt originalskick från Tyskland av en samlare några år tidigare. Utöver den sedvanliga inklädnaden för en Quickly L har detta exemplar också ett original benskydd som ”efter Er önskan Er NSU-handlare monterar i en handvändning och som skyddar benen mot smutsstänk och stenskott”, som reklamen löd.

– Tro det eller ej, men det är lätt att hitta delar till NSU. Det finns ett par stora firmor som har nästan allt, säger Quicklyägaren till Moped.
– Men jag letade över hela Europa, på alla marknader, efter NSU-märket som ska sitta på bakskärmen. Det fanns ingenstans. Till slut, efter fem års letande, var det en gubbe på en marknad i Holland som hade ett fabriksnytt i en låda. Har jag någonsin halat upp lädret lika fort? Jag tror inte det!

I mitten av 1960-talet tog det slut med moppar och motorcyklar för NSU. Flera mycket kostsamma projekt på bilsidan, wankelutvecklingen och NSU Ro80 inte minst, slukade pengarna och 1969 köptes det anrika namnet upp och försvann in i Volkswagenkoncernen.