Velodromskräck i Trelleborg

Erik Hagman är modellbyggare. I balsa och andra träslag och han bygger det mesta. Åt TV-serier och hobbytidningar. Till utställningar. I Nürnberg och Trelleborg. Rymdskepp. Smått som stort. Det största arbetet hittills var nog ändå att återskapa Leonardo da Vincis berömda maskiner. Erik följde Da Vincis nedklottrade skisser troget, men funkade maskinerna i verkligheten, nej inte riktigt som det var tänkt. 

– Att följa skisserna till punkt och pricka lyfte fram flera grova felaktigheter, säger Erik. Da Vincis teorier sviktade! Det kändes lite som om han kluddat medan han pratade i telefon. 

Uppfann Da Vinci telefonen också!? Inte alls, men alla tveksamheter hade tyngt Erik en smula. Efter en lång tuff arbetsperiod behövde han något annat att tänka på. Dagdrömmen skulle förverkligas. Cykelramen hämtades upp bland nässlorna bakom härbärget, bars iväg till farsans garage, och ingen saknade den. Hyvelspånen byttes mot svetsloppor. Dremeln mot rörtången. Rena terapin för Erik.

– Jag hade inte svetsat förut och att arbeta i metall var klart annorlunda, säger han. Nu skulle jag äntligen bygga mig en moped i gammal amerikansk motorcykelstil. Framför mig såg jag hur den skulle ta sig ut. Estetiken är särskilt viktig för mig och moppen är tänkt att likna en Excelsior Super X. Bland det snabbaste och snyggaste som fanns. Det är svårt att föreställa sig att en plundrad Biltemacykel ligger till grund för detta iögonfallande bygge, eller att det skett med en ytterst begränsad budget. Framhjulet fick Erik gratis. Det skeva bakhjulet kostade inte många kronor och det gjorde inte heller sprejburkarna från Mekonomen.


En riktigt rutten Puch Alabama fick bli donator istället för att som första tanken hade varit – att renoveras. Erik slaktade Puchen, behöll motorn och sparade de pengar som renoveringen skulle ha kostat, bara delarna som krävdes ville Puchverkstan ha 12 000 kronor. Det enda förutom motorn som var värt att rädda, var motorfästet, resten var skräp. 

Drömmar kan inte köpas i form av måttsatta ritningar, skapelsen fick former hämtade ur hjärnans många vindlingar. Erik kapade rör. Bockade och bände. Behöll och slängde. Satt där och klurade under långa stunder. Med ramen färdigsvetsad var det dags för motorfästet att måttas på plats. 

– Jag mätte inget under hela byggtiden. Använde varken tumstock eller skjutmått, bara ögonmått. Utseendet var viktigast. 
När esteten Erik svetsat klart hade motorn hamnat på högkant. Skott från höften träffar sällan rätt. Men vad snyggt det blev, den fick stå kvar där som i givakt. 

Och tydligen är tvåtaktsmotorer inte känsligare för grova felberäkningar av halvgamla dagdrömmare än den omilda hantering tonårspojkar på något sätt alltid lyckas utsätta dem för. Om bara förgasarens flottörnivå hålls skapligt horisontell och där är tillräckligt med olja i växellådan, puttrar det som förväntat ur det tyglindade avgasröret. Växelspaken vände Erik till en början uppåt, en rörformad historia med integrerat kopplingshandtag som var skitsvårt att växla med. Det fick bli en bakåtriktad fotmanövrerad och förlängd version i stället, med lååånga slag. På första provturen sprack flera av motorfästets noggrant överspacklade svetsskarvar och motorn tittade ut på sidan av ramen för att morsa på Erik. Men bara lugn, det är tillrättat nu, alla är vi barn i början. Under konstruerandet har Erik haft nytta av sitt tidigare arbete med rymdskeppen i TV-serien ” Tillbaka till Vintergatan”. Där krävdes maximala karaktärsdrag av rymdfarkosterna för att sticka ut. Något såg ut som ett tyskt stålverk. Likadant har Erik gått tillväga med mopeden. Framgaffeln är cykelns ursprungliga men den är försedd med ett påsvetsat fackverk som förvillar ögat. Gaffeln uppfattas som mer komplicerad än den i själva verket är. Inte heller den billiga mc-tanken klarade sig utan formades om av Erik som hade blivit varm i kläderna. Den smalnades av och tanklocket flyttades. 

Med allt plåtarbete klart, maskerade och sprejmålade Erik noggrant.
– Efteråt frågade jag min gamla kollega Elin vad hon tyckte om färgkombinationen. Jättefint sa hon, och tog fram den snygga logotypen till tanken. Elin är bra på färg och form. 

 I förra numret av Moped kunde du läsa om tre liknande mopeder där ursprunget till den här fordonstypen fick sin förklaring. Hur spinkiga bromslösa motorcyklar i USA under 1910- och 1920-talen rasade fram i höga hastigheter på enorma ovalbanor, velodromer, framförda av otroligt modiga förare. Publikfrieriet visste inga gränser. Banorna byggdes av trä och var totalt livsfarliga för de tävlande. Alla som dragit handen över en flisig planka fattar varför. Efter en vurpa såg föraren ut som en kaktus. Under byggets gång har Erik metodiskt lagt ut bilder på Instagram. Bilder som snappats upp på andra sidan Nordsjön där museichefen på Brooklandsbanan sett dem. Gissa om Erik Hagman är inbjuden att komma över och köra sitt bygge på en riktig velodrom! På behaglig flisfri asfalt. Mandom, mod och morske män. Eller ren och skär idioti. Hur som helst kan man inte, likt Erik Hagman, annat än imponeras av maskinerna som tävlades i början av förra århundradet och deras orädda förare. Att bygga en egen moppeversion blev för Erik en stor avkoppling från vardagsstressen. Brorsan Finn bistod med materialkunskap, pappa Rafe för kaffe och ryggdunkande. Tillsammans har de bildat klubben Ape-racers. Att nerverna numera är under full kontroll bevisade Erik genom ett enormt lugn och ständiga smittande glädjeskratt när han mycket stilfullt avverkade varv efter varv efter varv efter varv på den halvt bortglömda Velodromen i Trelleborg en dag i april 2014. Hundra år efter sina stora förebilder. Inte lika fort. Men modigt. Mycket modigt.