Zorros märke

Efter att Vespa 98 presenterats 1946 skulle världen aldrig mer bli sig lik. Andra klossiga versioner på temat hade förekommit redan före kriget men Piaggio adderade något mer än bara åkkomfort och väderskydd. Den var elegant. Förförisk. Det dröjde inte länge förrän konceptet kopierats av de flesta av Europas mc-tillverkare, men det blev sällan mer än plattityder långt från originalets skärpa. Om så hände var det på det mekaniska planet. Fordonstypen kallades skoter, krävde körkort och motorerna låg i storleksordningen 100 till 200 kubik. När mopedlagen infördes i Sverige började tillverkarna fundera över skotern i mopedform. Först ut var Nymanbolagen med sin Crescent 1145. Året var 1955 och 1145, eller ”Älgläppen”, hade lånat dragen från en annan nymodighet – frysboxen. Mer rätvinkligt kunde inte ett fordon byggas. Men 1145 var i sanning en skoter. 20 tumshjulen gav ju ”skoterkomfort”. Det var först året därpå som väldiga Monark och lilla Apollo kom ikapp, äntligen klara att lansera sina skotrar, M38 och Z 11. Monark hade tagit genvägen över populära Monarpeden som helt frankt klätts in i mer plåt, naturligtvis med mindre hjul och till att skyla dessa, vansinnigt stora breda stänkskärmar, helt säkert hämtade ute på mc-avdelningen. 

Apollo tillverkades av M. Berlin & Co AB i småländska Värnamo. Ett välrenommerat företag, men lönsamheten var låg trots gott rykte och mer än 1 000 försäljningsställen ute i landet. Satsningen på den fullstora skotern Apollo Biet floppade. Samtidigt slog mc-försäljningen i botten och längre fram på året skulle företaget bli uppköpt av Nymanbolagen. Det var inget fel på kvalitén eller produkterna. Det handlade mer om tuffa tider, alltför många slogs om en krympande kundkrets. Apollo hade bevisad pålitlighet genom nonstopkörningar med moped som motsvarade sträckan Småland-Filippinerna. Produktionen av cyklar, mopeder och motorcyklar pågick sedan 1934, nu ville man bara få fram sin egen variant av mopedskotern, kallad Z 11. Av kostnadsskäl inkluderades redan förekommande mopeddelar i Z 11. Reglagen, sadeln, framgaffeln. Ramens bananformade 50-millimeters centralrör byggde på samma princip som mopedmodellerna, i skotern dock mer utsträckt. Bränsletanken fick en mindre iögonfallande placering baktill där den också agerade pakethållare. Stor nog att exponera rejäla Apollodekaler. 


Bränsletankens motsägelsefulla placering skapade fritt spelrum att leka med linjeföringen. Utan tvekan saknade konkurrenterna på marknaden Apollons schvung i designen. Plåtens uppgift bestod till stor del i att skyla ram och mekanik men behövdes samtidigt för att fullborda skoterkänslan. Skalet av stålplåt var förhållandevis smäckert och rymde en särskild lufttunnel för motorkylning. Genom utstuderad lackering med fält i olika kulörer trollades skoterns naturliga anlag för korpulens bort. 

Apolloprodukterna präglades starkt av framsynt design. Man använde gärna det senaste inom modefärger, engagerade franska modekonstnärer till att locka fram särskilt läckra färgsammanställningar, men påpekade att formgivningen, den var svensk. Även om det är osäkert idag vem som var ansvarig. 
Motorn var tvärtom oftast tysk. I Z 11 satt Zündapp Combimot 255 med snedskurna transmissionsdrev, känd för särdeles tyst gång. Cylindern var av lättmetall med hårdförkromat lopp. Avgasröret drogs lite oväntat ut på ”fel” sida av bakhjulet på Z 11. Dekompressionsventilen, ”pysen”, användes inte enbart för att stoppa motorn utan även för snabbstart, manövrerad från styret. Choken aktiverades genom en glugg i karossen, återgången skedde automatiskt.

Bakdäckets dimension 14x3 tum var den största hittills i mopedvärlden och fälgarna var av blankpolerad pansarmetall. Skulle något mot förmodan gå sönder på resan fanns en verktygsväska med både skiftnyckel, topplocksnyckel och reparationsask. Och putsduk att använda efter utförd reparation!
Jan Siltberg på Gotland äger detta välbevarade exemplar av Apollo Z 11. Jan har haft skotern några år men inte provkört än och vet inte mycket om den. Inte så konstigt med ett märke vars mopeder försvann kring 1962. Efter Nymanbolagens övertagande fasades Apollo sakta ut. Z 21 Monte Carlo och Z 29 Bel Rock tog för en tid över skoterrollen inom Apollo-leden. Nykomlingarna var betydligt nättare till formatet än Z 11 men saknade ändå dennas originalitet. Tvillingarna var samtidigt lätta att missta för ”vanliga” Crescent 2000. 

Den futuriska helikopterram som Z 21 och Z 29 sades ha, den fanns inte på Z 11. Och något flådigt tillnamn som de båda andra fick den aldrig. 
Men en tusan så tjusig skoter var den, Apollo Z 11.