Vägen framåt

Sommaren 1960 ställde Cykel och Radiohandlare Johansson i Sandhem, Västergötland, fram de sista osålda mopederna i sin villaträdgård. Det fick vara nog med mopederna. Dålig lönsamhet. Överallt såldes det mopeder och besvärliga att laga var de. En som nappade på en av hyllvärmarna till nedsatt pris var byns trafikskolelärare. Hjälp att välja modell fick han av den tonårige sonen. 

– Den här Monark La Stradan av 1959 års modell var vad vi köpte, säger Harald Abrahamsson som längre fram skulle ta över pappans yrkesroll. Jag fyllde inte femton förrän i november och fick nöja mig med att titta på mopeden fram till dess, suckar han tungt vid minnet.

Pappans yrkesmoral höll unge Harald i schack. Ingen olovlig körning fick under några som helst omständigheter förekomma. Hur skulle det se ut! Men allt var inte svart för ynglingen. Sommaren därpå kompenserades Harald under familjens semesterresor.

– Vi åkte alltid på semester i en gammal buss och pappa plockade ur några onödiga säten så min moppe fick plats. 

Bensindoft i sängkläderna och däckspåren på golvet accepterade mamman, hon smälte som mammor ofta gör inför söners glädjestrålande ansikte. Samtidigt drog familjen nytta av att kunna skicka iväg grabben på mopeden för att handla färskvaror vid framkomsten. Glöm inte Skogaholmslimpan Harald! Och så en konservburk med kalops! Harald var rädd om sina saker. Mopeden rundsmordes med jämna mellanrum och när originaldäcken med vit sida blev slitna byttes de mot modernare helsvarta av fabrikatet Viking. Med knappa 450 mil på vägmätare ställdes La Stradan in i plåtskjulet bakom familjens Nynäsmack. Året var 1963 och Harald hade just fyllt 18.


Monark La Strada liknade ingen annan svensktillverkad moped. I den djärvt skurna bakskärmens underdel svepte dubbla upplagda avgaspipor och upptill en märkligt nedåtsvängd kromad pakethållare som saknade anordningen för att verkligen hålla kvar paket. Långsadeln var en riktig pudding medan däremot bensintanken mest liknade en punkterad men förvisso kromad fotboll. Alla mopedmodeller löd och led fortfarande under samma stränga lagkrav om trampor. I ena ringhörnan fanns vår tuffe boxningsvärldsmästare. I den andra en ung folkkär sångerska med en synnerligen lång karriär framför sig. Monark använde sig lika frekvent av båda stjärnorna i sin annonsering. Vem av dessa drog mest publik till La Stradan då!? Kanske ändå boxaren för så värst många flickor körde väl i sanningens namn inte den italieninspirerade skapelsen. Monark M 309 F eller som Monark själva föredrog – La Strada – i betydelsen ”Vägen”, bestämd form – bar en nästan religiös innebörd för det fåtal svenskar som lyckats översätta ordet från sitt latinska ursprung. Alla andra tyckte bara namnet var fränt och det var sannerligen också det speciella ställbara styret. 

Det fanns ytterligare detaljer som väckte motorintresserade ungdomars nyfikenhet.Kolla på det imponerande salta avgassys-temet som börjar framme vid cylindern med en omotiverat effektdödande tvär infästning och sedan svänger lika imponerande som någonsin Gotlandsfårets horn. Sväller ut till något som liknar ljuddämpare gör det inte förrän vid bakskärmens avslutande tipp. Ett par halvmeterlånga ytterst fint perforerade värmeskydd skonade nakna kortbyxeben under varma sommardagar

1960 kom den betydligt tamare versionen M 309 S, La Strada de Luxe med trekantssadeln från Monarscotern och vanligt slätstruket nerlagt avgassystem och lackerad tank förstås. För tio år sedan flyttade Harald Abrahamsson sin moped från det fuktiga plåtskjulet till ett varmgarage. Mest som av en händelse. Sedan dröjde det till sonen Gunnar, ett av Haralds fyra barn i medelåldern, över-tygade sin far om att låta Tidaholms mopedorakel Jan-Erik Ståhl ge den åldrade mopeden en handpåläggning. 

– Tandremmen var pulveriserad och den bytte Ståhl förra vintern samtidigt som han fixade några andra småfel, fyller 46-årige Gunnar i. 

Exakt 50 år efter att La Stradan ställdes undan kördes den åter igen. Det blev en sväng till Mopedträffen i Fröjered. Gissa vilken moped som vann bland flera hundra andra!? Ett lager polish för att skydda lacken är vad Gunnar gjort. Det muggiga sadelöverdraget har han slängt. Pappa Harald låter honom köra mopeden. Åldern har han ju inne men får nog ändå se upp. Sist La Stradan fick en rundsmörjning var för ett halvt århundrade sedan. Vid 271 mil. Nu har den rullat 477! Med facit i hand verkar nog ändå åren rullat fortast.