Farligt beroende - cocaine white

A ttityd har inte så mycket med störstavärsta förgasaren eller hårigaste cylindern att göra. Attityd är mer en fråga om hållning. Om hur detaljer bildar en helhet och hur en homogen form också tillåts spreta – och reta – på väl valda ställen. 

– Ja. Jo. Den blev nog ganska okej. Ville mest hitta på något kul och behövde en bruksmoppe att jobbpendla med. Namnet kom min kompis Erik Nilsson i Berlin på. Mest på skoj sådär, urskuldar sig Håkan Persson och avslöjar sig som en som aning blygsam kreatör. Hans senaste bygge ”Cocaine white” (den är vit och snabb) ser så där självklar och kaxig ut. Men skalan är mindre i verkligheten än vad Carl Magnus Johanssons studiobilder antyder. Hans bilder dök upp i flödet på bloggen pipeburn.com där planetens mest attitydstinna hojbyggen visas. Håkans moped blev något av ett nålstick bland alla storkubikare och kommentatorsfältet byggde på snabbt. Att det var en liten moped tycktes utlösa en känsla av att någonting rubbades en halv grad. Alla gillade det man såg, de väl avvägda proportionerna, mängden gummi, den lite slängiga men samtidigt sammanhållna stilen, en blandning av stunthoj, skateboard, trial, graffitti … men vad var Cocaine White egentligen? What, bara 50 kubik!?

– Jag kom in på spåret efter att ha gjort en BMX-moped på en Ciao Super Bravo. Stuket var lagrat i huvudet och jag ville ha en platt sadel. Jag har ju inget mc-kort, därför kom ett mopedsug. 

Ska man ringa in Håkan Persson kan man gräva i legolådan. Efter lego blev det radiostyrt, cyklar och sedan folkabubbla. I bakgrunden fanns pappa Lennart med ett djupt rotat intresse för Alfa Romeo. I dubbelgaraget i Helsingborg har projekten kommit och gått och det känns nästan som allt är riggat speciellt för mitt besök just den här dagen. Men garagets huvudfigur har stått här i upphöjd position sedan 2011. 


För alla oss med en dragning till tomma och renskrubbade karosser är far och son Perssons projekt en skulptur­upplevelse på sina pallbockar. En Alfa Romeo Giulia 1300 Super 1973. En stor legobit. Småbitarna står i prydliga rader bredvid, det är motor från en Alfa 75, Conrero-låda och 10:43 bakaxel från en Berlina. Inte riktigt bolt on, men bra nära. Det ska bli en sleeper med de flesta av vardagsegenskaperna intakta. Under en period var Håkan inte långt från att bli just Alfa-mekaniker, men skapandelusten kom att leda in honom på en bana inom grafisk form. Svets och plåt fick bli hobby. Sedan 2003 driver han designbyrån Kollor tillsammans med kompanjonen Erik Tencer med inriktning på förpackningsdesign, grafiska profiler och webbdesign. Trådarna löper onekligen samman i Håkans mopedbygge. Den rebelliska utanför-lagen-känslan får en något mumligare förklaring.

– Nja, jag höll väl på en del med graffitti när jag var yngre. Man ville ju vara rebell …

Yamahan kom till garaget efter att ha utgjort den mest gynnsamma kombinationen av lägsta pris och kortaste hämtavstånd på Blocket. Den var ett vrak. Impulsen att åka och kasta den (”slänga möget”) kvästes efter viss betänketid genom att metodiskt byta alla bussningar och lager. Först när motorn fått en ordentlig genomgång med nya delar och lite lagom kolvtrim med passande portning kändes det som gnetet äntligen kunde ge vika för lite kreativitet. Men bara att få den att gå rent höll på att kosta all energi i processen. Nästa steg var operation rensning av onödiga fästen – gnistor i garaget! – därefter följde klurandet med hojens höjd. Några upphittade dammsugarrör i källaren passade perfekt när framgaffeln skulle byggas om. Med åtta centimeter lägre gaffel började saker och ting klarna. Som att framhjulet mådde bra av ett smalt däck, 2,50 x 21 tum medan bak fick bli något bitigare 4 x 18 tum. Håkans kompis Björn Lindberg som jobbar med däck var högst tveksam om det ens skulle vara möjligt att kränga på gummit. Men det gick visst. Envishet kallas det, och lite tur.

Sadeln blev ett projekt för mamma Kerstin, helt naturligt med tanke på hennes bakgrund som textillärare. Sadelns botten är stilriktigt en pensionerad skateboard skänkt av kompisen Daniel Granström. Det var för övrigt mamma Kerstin som letade upp den där högen med åtta dammsugarrör efter det att Håkan gått bet i alla järnaffärer och skrotupplag. Kompisar och familj är alltid en framgångsformel när det kommer till byggprojekt. Ett förlösande ögonblick var när bensintanken från en tråk-Crescent 1209 flimrade förbi på Tradera.

– Jag bjöd på den samtidigt som jag stoppade in tvätten och någon minut senare var den min. Nitton spänn plus frakt.

Den sitter helt perfekt. Lacken är tvärtemot vad man kan tro inte pulverlack utan gjord med sprayburk, sådant blir bra nuförtiden med rätt grejer. 
Den kaxiga signaturen på tanken med rinning och allt är en annan kompis verk. Det finns sprayburkar med speciella munstycken som ger de där breda tuschliknande strecken som man hellre ser i konstsammanhang än på tunnelbanesäten.

Strålkastaren hittades i hemmahyllorna, den satt en gång i tiden som ett original extraljus på Lennarts Fiat 125. Baklyktan är en gammal cykellykta som fått ett rött glas. Så var det klart. Ett år tog det. Kanske 5 000 spänn i kostnader. Imponerande. Håkan repar liv i Yamahamotorn som varken skriker eller ber om ursäkt för sig. Ett behagligt moppeljud med tillhörande distinkt förflyttning framåt. Håkan var övertygad om att den gjorde 60 km/h vid första toppfartstestet och kände sig helt nöjd med det. Moppe plus, liksom. Men GPS:n i fickan drog andra slutsatser: 102,79 km/h. Fullt spätt blir det aldrig. Karln är ju pappa, pendlare och 37 år. Det viktiga är att den rör sig som den ser ut. Med energin hos en jagfixerad tonåring. Snyggt beredd på tå.