Bernts Custom

Det är med viss avund man via TV och tidningar tittar in Kaliforniens svala garage. Där är hårt arbete, men också en speciell och lätt tillbakalutad, solmättad variant av kreativitet. I svenska garage är det mer av brottning. Kamp. Mot mörkret, rosten och sommaren som aldrig kommer. Eller kommer för fort. 
Men en sådan här dag, hemma hos Bernt Andersson i Borlänge, när släpljuset får garageväggarnas puts att glimma och det doftar av olja och sol, är det som om vresiga plåtar, svordomar och november inte existerar. Det är bara en behaglig atmosfär av att få-saker-ur-händerna. Bernt Andersson är precis en sådan man. Han får saker gjorda. Men det som skiljer Bernt från många andra kreatörer i mopedvärlden är på det sätt idéerna flödar genom hans fingrar. Han bygger finstilt. Personligt. Skapar med sina byggen nya tankebanor som tar fasta på ursprung och design. Han hittar på mopeder som skulle kunna ha funnits. I förra numret av Moped visade vi hans sockriga femtiotalare, en Crescent 2000 som mycket väl skulle kunna ha byggts av … Chevrolet!

Det finns mer i garaget.  Ur samma mylla, bokstavligen, som Chevropeden hämtades kommer också den stubbiga ”raketaren”. Ur ett trassligt släpvagnslass med rost och rensågade ramar.
– Jag köpte en hel hög med mopedlik för en tusenlapp. Det var kanske tre-fyra Crescent raket­ramar, någon Gilera, bara skrot, säger Bernt.
Han bygger bara av delar på randen till förgängelse. Återvinner. Finns skuggan av en chans att originalrenovera får någon annan ta över. Det är dumt att förstöra saker.
Den allra sämsta Crescentramen var sned och hade fått sig en råkyss över bakdelen. Det enda raka var att kapa bort plåten som inte gick att rikta – och i det ögonblicket startade processen. 
– Det har hänt att jag ritat lite i förväg, eller klippt i något foto för att experimentera med linjerna. Men mest provar jag i stunden, bänder och svetsar. Blir det inte bra är det bara att kasta. 
Bakdelen fick en stubbigare siluett med kortad och lätt uppåtvinklad fason. Skärmen slutar klockan elva, med originalpressningarna i behåll. Samma sak med framskärmen. Den som inte vet gissar på fabrikstillverkat, men mängden plåt är halverad utan att man tänker på det. Kåporna över förgasaren är en egen och väldigt nära tolkning av originalet, ändå tillverkad ur raka plåtar med enkla och finurliga pressverktyg anpassade till ett skruvstycke. Där betraktaren förväntar sig tre runda och kromkantade ”portholes” är istället tre berntifierade, avlånga öppningar där dekorationerna egentligen är öljetter till presenningar.  
I högen med mopedsopor låg två riktigt skapliga Crescentfälgar strax intill en fräsch sadel från en motionscykel. Mer byggbitar. Efter att ha snyggat till en framgaffel från en Puch med aningen mer seriös fjädring handlade resten om motor, lack och finish. Och lite smådetaljer, som exempelvis den snitsiga krombågen bakom sadeln, bockad av ett vattenrör. Snabbt gjort, Bernt är rörmokare.
Motorn är en vanlig Sachs med 60-kubikscylinder och lacken är väldigt nära originalets kulörer, inklusive dekaler, vilket sammantaget ger mopeden just den där speciella laddningen av att vara en exklusiv fabrikscustom. Kanske en experimentmodell eller prototyp. 


Framför en näpen Goggomobil Coupé -58 som fått stå tillbaka under de senaste årens moppefeber gömmer sig en tjockhjulad Stockholmare, detta efterhängsna smeknamn för Crescents sportmodell. Den är väldigt gedigen. Man skulle kunna stå på den överallt. Fusionen med en Honda MB-5 märks i hjul och framdel. Där räckte det med att tillverka några distanser och en nytt styrfäste för att få perfekt passning mellan svensk ram och japansk gaffel. Styrhuvudet från den svenska mopedindustrin var något oväntat grövre än det från Japan! Svingen är ett hopkok av båda donatorer och när svetsarna var på plats hade axelavståndet ökat med sju centimeter jämfört med Crescentens urmått. För att få mer flyt flyttade Bernt sadeln akterut med hjälp av en vinklat sadelfäste och när bakskärmen funnit sin form (efter sju snitt) vore det väl skam att förfula den med en baklykta. Tänkte Bernt. Under sadeln fanns plats. Det fick bli ett backljus från en Volvo PV som fick glaset målat rött. Den kastar sitt röda sken tillräckligt synligt rakt bakifrån. Men det sitter helt perfekt, nästan i centrum av hela mopeden.  
När vi hälsar på Bernt är skapelsen i ett vackert plåtrent stadium. Den viktiga testperioden väntar och när vi några veckor senare kollar av statusen verkar Bernt vara nöjd. Allt kan alltid förbättras. Men en funktionslackering i mattsvart och en del mil under de feta hondasulorna har gett värdefulla svar.
– Den fungerar bra, men är lite för mjuk bak. EKF-motorn på 80 kubik är perfekt, men farten är inte det viktiga egentligen. Jag ville ha utseendet med de stora flänsarna. Men sadeln var för hård, säger Bernt, som inte fattat det slutgiltiga beslutet om kulör. Svart med inslag av silver ligger närmast. 
Bernts hembygge har fått mycket gillande i verkligheten och på nätet. Tummarna åker garanterat upp när närbilder visar den vänstra motorkåpan. Det tar en halv sekund, sedan, tjonk, och man förstår och dras in i Bernts lekfulla, kluriga värld fylld av moped-rebusar. Det är befriande och oemotståndligt, rent kaliforniskt. 

Text & foto: Claes Johansson