Bild
Nästa artikel
Little People
Publicerad 29 september 2016
Reportage
Det var en insmickrande slogan. ”You meet the nicest people on a Honda”. I USA sågs Super Cub överallt – annat blev det med Little Honda ...
Ett fordon som speglade din livsstil. Ett sätt att leva! 1960-talet var här och Honda var flitiga annonsörer. Livet levdes bäst på en liten tvåhjuling. Beduiner och inuiter. Alla sorters människor körde hallonröd Honda Super Cub. I färgglada illustrationer skjutsades det småbarn och lurviga hundar. Tanter i päls på shoppingrunda. Jultomten körde Honda. De trevligaste människorna. The nicest people. Först att övertygas blev amerikansk medelklass. Av bara farten sveptes den svårflörtade övre medelklassen med i köpyran. Försäljningen slog rekord på rekord.
Genomsnittsamerikanen tyckte motorcyklar var klumpiga. Bullriga. Att skinnkläder var sunkigt. Mopeder var enkla att hantera, passade till mammorna och tonåringarna. Kördes ledigt klädd. Männen kom till jobbet utan att köa. Varför anammades då den nya Honda-livsstilen av så många? Vi får backa tio år.
Efter att ha besökt Västtyskland 1956 och förundrats över mopedens popularitet i Europa for Soichiro Honda tillbaka till Japan, ivrig att ta fram sin egen mopedmodell. Hondas egen tillverkning hade pågått sedan 1948 och dominerades för tillfället av lätta motorcyklar. Soichiro Hondas ansenliga kunnande var välkänt och företagets tekniska kompetens den främsta. Partnern Takeo Fujisawa var affärsmannen som såg till att produktionen kunde ske i stor skala. Därtill en brilliant marknadsförare.
Något år efter tysklandsresan presenterades Honda Super Cub. Drivkällan, en minimal men varvvillig fyrtaktsmotor blev den motortyp som kom att känneteckna Honda.
I första versionen var motorn på 49 kubik och 4,5 hk vid hisnande 9 500 r/m. Nu gällde det att marknadsföra produkten klokt.
American Honda Motor Company startades 1959. När minibiken Honda CZ 100 presenterades 1961 fördubblades utbudet av småmaskiner och försäljningen sköt fart. 1962 kom sportbilen S-500 samtidigt som framgångarna inom mc-racing väckte stor uppmärksamhet. Honda var inte längre någon obskyr fordonstillverkare långt bortifrån Asien som man skrattade åt, utan en aktör att räkna med.
Åren gick. Trots monumentala framgångar med Super Cub ansåg man att utbudet behövde breddas och man gjorde det med modellen Little Honda, 1966. Den skulle vara ännu enklare att hantera, amerikaner efterfrågade automatiserad enkelhet och komfort.
Cykelspinkig står den där. Betydligt nättare än Super Cub. Med skärmar av segplast, pakethållare fram och bak, fortfarande framgaffel av pressad i blekgrönt. Den fanns också i blått och rött. För att ingen skulle tveka om ursprunget fanns tydliga dekaler märkta Little Honda. Liten och lätt.
Tog bensinen slut orkade föraren trampa vidare på egen hand. Motorn var självklart en inställsamt puttrande fyrtaktare. Placeringen inne i bakhjulet väckte förundran men liksom Super Cub var den utrustad med kedjedriven överliggande kamaxel, gjutjärnscylinder med lättmetalltopp, höga 9:1 i kompression. Den enkla ventilmekanismen utgjorde dock en begränsning och Little Honda gillade inte höga varv, vanligtvis Hondas adelsmärke. Little Hondas modellbeteckning var P 25 eller P 50 beroende på marknad.
Var då Little Honda med den udda motorinstallationen ett sätt för Honda att uttrycka tekniskt försprång? Eller var den en halvhjärtad eftergift åt de amerikaner som ännu inte köpt någon Super Cub på grund av dess manuella växellåda? Svårt att veta. Exempel på hjulmotorer hade både funnits och dött tidigare. ÖWA-hjulet på 1920-talet, Cyclemaster på 1950-talet. Var Hondas satsning detsamma som en återkomst av konceptet? Italienska MiniDemm svarade 1968 med ett hjulkoncept, men bara ett 80-tal exemplar hann tillverkas innan produktionen lades ner igen.
Hondas version saknade växlar och hade centrifugalkoppling som gjorde hanterandet enkelt. Gasa och bromsa bara. Viss tramphjälp krävdes för att orka igång från stillastående. Idag utför elcykeln samma jobb betydligt effektivare. Little Honda var en återhållen själ, med en välgrundad anledning till hastighetsmätarens varnande markering vid 25 km/h. Fortare än så svängde den nyss så sammetslena motorgången över till ett vidrigt vibrerande. Nej, konceptet slog aldrig. I april 1968 upphörde tillverkningen av Little Honda. Komplexiteten gjorde motorpaketet dyrt i tillverkning och placeringen medförde hinder vid service. Super Cub, det omsjungna originalet (inte minst av Beach Boys), fortsatte sin framfart och gör så än idag nästan sextio år senare. Visst, med mindre modifieringar, men ändå!
De stora motorcyklarna återerövrade snart USA-marknaden. Motocross och trail var de hetaste stilarna och Honda var med och slogs på banor och i skogar. Små moppar backade kraftigt i försäljningsvolym och Hondas tidigare så lyckade reklamslogan behövde anpassas. Färre köpare gjorde att innebörden i budskapet ändrades, inte längre omfattande alla: ”Some people have all the fun”!
Text & foto: Stefan Wulff
Genomsnittsamerikanen tyckte motorcyklar var klumpiga. Bullriga. Att skinnkläder var sunkigt. Mopeder var enkla att hantera, passade till mammorna och tonåringarna. Kördes ledigt klädd. Männen kom till jobbet utan att köa. Varför anammades då den nya Honda-livsstilen av så många? Vi får backa tio år.
Efter att ha besökt Västtyskland 1956 och förundrats över mopedens popularitet i Europa for Soichiro Honda tillbaka till Japan, ivrig att ta fram sin egen mopedmodell. Hondas egen tillverkning hade pågått sedan 1948 och dominerades för tillfället av lätta motorcyklar. Soichiro Hondas ansenliga kunnande var välkänt och företagets tekniska kompetens den främsta. Partnern Takeo Fujisawa var affärsmannen som såg till att produktionen kunde ske i stor skala. Därtill en brilliant marknadsförare.
Något år efter tysklandsresan presenterades Honda Super Cub. Drivkällan, en minimal men varvvillig fyrtaktsmotor blev den motortyp som kom att känneteckna Honda.
I första versionen var motorn på 49 kubik och 4,5 hk vid hisnande 9 500 r/m. Nu gällde det att marknadsföra produkten klokt.
American Honda Motor Company startades 1959. När minibiken Honda CZ 100 presenterades 1961 fördubblades utbudet av småmaskiner och försäljningen sköt fart. 1962 kom sportbilen S-500 samtidigt som framgångarna inom mc-racing väckte stor uppmärksamhet. Honda var inte längre någon obskyr fordonstillverkare långt bortifrån Asien som man skrattade åt, utan en aktör att räkna med.
Åren gick. Trots monumentala framgångar med Super Cub ansåg man att utbudet behövde breddas och man gjorde det med modellen Little Honda, 1966. Den skulle vara ännu enklare att hantera, amerikaner efterfrågade automatiserad enkelhet och komfort.
Cykelspinkig står den där. Betydligt nättare än Super Cub. Med skärmar av segplast, pakethållare fram och bak, fortfarande framgaffel av pressad i blekgrönt. Den fanns också i blått och rött. För att ingen skulle tveka om ursprunget fanns tydliga dekaler märkta Little Honda. Liten och lätt.
Tog bensinen slut orkade föraren trampa vidare på egen hand. Motorn var självklart en inställsamt puttrande fyrtaktare. Placeringen inne i bakhjulet väckte förundran men liksom Super Cub var den utrustad med kedjedriven överliggande kamaxel, gjutjärnscylinder med lättmetalltopp, höga 9:1 i kompression. Den enkla ventilmekanismen utgjorde dock en begränsning och Little Honda gillade inte höga varv, vanligtvis Hondas adelsmärke. Little Hondas modellbeteckning var P 25 eller P 50 beroende på marknad.
Var då Little Honda med den udda motorinstallationen ett sätt för Honda att uttrycka tekniskt försprång? Eller var den en halvhjärtad eftergift åt de amerikaner som ännu inte köpt någon Super Cub på grund av dess manuella växellåda? Svårt att veta. Exempel på hjulmotorer hade både funnits och dött tidigare. ÖWA-hjulet på 1920-talet, Cyclemaster på 1950-talet. Var Hondas satsning detsamma som en återkomst av konceptet? Italienska MiniDemm svarade 1968 med ett hjulkoncept, men bara ett 80-tal exemplar hann tillverkas innan produktionen lades ner igen.
Hondas version saknade växlar och hade centrifugalkoppling som gjorde hanterandet enkelt. Gasa och bromsa bara. Viss tramphjälp krävdes för att orka igång från stillastående. Idag utför elcykeln samma jobb betydligt effektivare. Little Honda var en återhållen själ, med en välgrundad anledning till hastighetsmätarens varnande markering vid 25 km/h. Fortare än så svängde den nyss så sammetslena motorgången över till ett vidrigt vibrerande. Nej, konceptet slog aldrig. I april 1968 upphörde tillverkningen av Little Honda. Komplexiteten gjorde motorpaketet dyrt i tillverkning och placeringen medförde hinder vid service. Super Cub, det omsjungna originalet (inte minst av Beach Boys), fortsatte sin framfart och gör så än idag nästan sextio år senare. Visst, med mindre modifieringar, men ändå!
De stora motorcyklarna återerövrade snart USA-marknaden. Motocross och trail var de hetaste stilarna och Honda var med och slogs på banor och i skogar. Små moppar backade kraftigt i försäljningsvolym och Hondas tidigare så lyckade reklamslogan behövde anpassas. Färre köpare gjorde att innebörden i budskapet ändrades, inte längre omfattande alla: ”Some people have all the fun”!
Text & foto: Stefan Wulff
Logga in eller skaffa ett konto för att kommentera