Bild
Nästa artikelRaketvetenskap
Publicerad 3 november 2016
Reportage
Tomos var mer än en klonad Puch. Tomos var mopeden för Geminis tidsålder enligt reklamen. Men Nasas Geminiprogram var nerlagt sedan flera år. Apolloprogrammet pågick som bäst och månlandning stundade. Tomos verkade frånsprunget.
Nasas geminiprogram pågick 1963-66. Rymdskytteln Tomos GT lättade inte förrän 1968, kraftigt försenad. Försedd med 4-växlad cric-craclåda och hjul med stickaxlar. Robust, rent av ny, från bromsnav till stopplykta. Sedan 1954 hade Tovorna Motornih Vozil, dotterföretag till österrikiska Puch, tillverkat sina egna versioner av Puch-modeller där borta i Koper, i forna Jugoslavien. Samma fläktkylda motor användes men med en rad avsteg i dekor och utförande. Tomos kämpade i uppförsbacke, betraktades som kusinen från landet. I mitten av 1960-talet gick modeller som Silver Streak och Super Sport i graven.
Mossiga beskrivningar om Tomos, mopeden som var ”dagens cykel”, funkade inte längre. Nu krävdes strålpistoler och kvinnliga astronauter i foliebikini. Och en egen motor. Ingenjörerna i Koper hade arbetat fram en sådan, fartvindskyld och tvåväxlad. Ettan neråt tvåan uppåt. Snart fylldes det på i motorblocket med allt fler växlar. Tre sedan fyra. På kontinenten hela fem.
Med upparbetat självförtroende blev Tomos ett fristående företag. I Sverige hade Vespaspecialisterna Como M&T Bjerke innehaft Tomos-agenturen som övertogs av AB Welander & Josephson.
Sju modeller marknadsfördes nu i Sverige baserade på samma ram med olika tankar och sadlar som skillnad och alltid med fet ljuddämpare av öststatssnitt. I länder med mindre stränga bestämmelser än Sverige gav motorn 5,3 hk. Mätsticka för oljan betraktades som finess och påståendet att kopplingen från början dimensionerats för 10 000r/m lockade nog en och annan trimmare att välja Tomos.
När tidningen Motor 1968 testade Tomos GT talades det om motorn som något av de snällaste de träffat på, medan man anmärkte på växellådan som trögväxlad och inexakt. Även kopplingen fick kritik för att kräva ständig justering.
Tvåväxlade Tomos som testats året innan hade varit mycket lättstartad men behövt ordentlig varmkörning för att inte dö vid gaspådrag. God segdragningsförmåga lät det fortsatta omdömet, servicevänlig och med hög klass på detaljarbetet.
Denna Tomosmotor på steroider hittade vi hos en pensionär. En som under 1970-talet mekade med Kreidler roadracingmopeder, göt egna cylindrar märkta CN, och plockade ut rejält med hästkrafter vid 16 500 r/m. Dessvärre sparades ingen cylinder. Men takterna sitter i och i garaget radas projekten upp. Cylindrar i olika långt framskridet utvecklingsstadie står på rad. Spännande projekt pågår. En mopedmotor har fått förgasaren monterad där svänghjulet rimligen borde sitta. Allt håller mästarklass och kanske är det därför han får arbetet med Tomosen att låta lika enkelt som att plocka fram frukosten ur kylskåpet.
– Vevhuset frästes upp och i med Reedventiler av kolfiber, pinnbultar och ny hålbild åt den vattenkylda cylindern. Slaglängden kortades för att behålla 50 kubik, porthöjderna stämdes av och sedan dit med fem växlar och 24 mm Mikuni. Den exakt avstämda pipan svetsades. Grov slang upptill på kylaren och tunn nertill måste det vara, kanske ytterligare en nertill. Får se. Kopplingen rörde jag inte. Ärligt talat har det bara blivit korta åkturer hemikring. Absolut inget fel på funktionen eller effekten, men utan någon som helst stor och bamsig ljuddämpande luftburk, för hur skulle det se ut, ylar det som en hel vargflock ur insuget. Han håller låg profil. Tänker prova med Reedventiler i cylindern istället för som nu, nere i vevhuset. Det borde täppa till truten på motorn och skingra åskådarna. Så håller han på. Mest på kul. Experimenterar. Snart är den nya Reedmatningen klar. Räkna med raketfart.
Text: Stefan Wulff Foto: Claes Johansson
Mossiga beskrivningar om Tomos, mopeden som var ”dagens cykel”, funkade inte längre. Nu krävdes strålpistoler och kvinnliga astronauter i foliebikini. Och en egen motor. Ingenjörerna i Koper hade arbetat fram en sådan, fartvindskyld och tvåväxlad. Ettan neråt tvåan uppåt. Snart fylldes det på i motorblocket med allt fler växlar. Tre sedan fyra. På kontinenten hela fem.
Med upparbetat självförtroende blev Tomos ett fristående företag. I Sverige hade Vespaspecialisterna Como M&T Bjerke innehaft Tomos-agenturen som övertogs av AB Welander & Josephson.
Sju modeller marknadsfördes nu i Sverige baserade på samma ram med olika tankar och sadlar som skillnad och alltid med fet ljuddämpare av öststatssnitt. I länder med mindre stränga bestämmelser än Sverige gav motorn 5,3 hk. Mätsticka för oljan betraktades som finess och påståendet att kopplingen från början dimensionerats för 10 000r/m lockade nog en och annan trimmare att välja Tomos.
När tidningen Motor 1968 testade Tomos GT talades det om motorn som något av de snällaste de träffat på, medan man anmärkte på växellådan som trögväxlad och inexakt. Även kopplingen fick kritik för att kräva ständig justering.
Tvåväxlade Tomos som testats året innan hade varit mycket lättstartad men behövt ordentlig varmkörning för att inte dö vid gaspådrag. God segdragningsförmåga lät det fortsatta omdömet, servicevänlig och med hög klass på detaljarbetet.
Denna Tomosmotor på steroider hittade vi hos en pensionär. En som under 1970-talet mekade med Kreidler roadracingmopeder, göt egna cylindrar märkta CN, och plockade ut rejält med hästkrafter vid 16 500 r/m. Dessvärre sparades ingen cylinder. Men takterna sitter i och i garaget radas projekten upp. Cylindrar i olika långt framskridet utvecklingsstadie står på rad. Spännande projekt pågår. En mopedmotor har fått förgasaren monterad där svänghjulet rimligen borde sitta. Allt håller mästarklass och kanske är det därför han får arbetet med Tomosen att låta lika enkelt som att plocka fram frukosten ur kylskåpet.
– Vevhuset frästes upp och i med Reedventiler av kolfiber, pinnbultar och ny hålbild åt den vattenkylda cylindern. Slaglängden kortades för att behålla 50 kubik, porthöjderna stämdes av och sedan dit med fem växlar och 24 mm Mikuni. Den exakt avstämda pipan svetsades. Grov slang upptill på kylaren och tunn nertill måste det vara, kanske ytterligare en nertill. Får se. Kopplingen rörde jag inte. Ärligt talat har det bara blivit korta åkturer hemikring. Absolut inget fel på funktionen eller effekten, men utan någon som helst stor och bamsig ljuddämpande luftburk, för hur skulle det se ut, ylar det som en hel vargflock ur insuget. Han håller låg profil. Tänker prova med Reedventiler i cylindern istället för som nu, nere i vevhuset. Det borde täppa till truten på motorn och skingra åskådarna. Så håller han på. Mest på kul. Experimenterar. Snart är den nya Reedmatningen klar. Räkna med raketfart.
Text: Stefan Wulff Foto: Claes Johansson
Logga in eller skaffa ett konto för att kommentera