Monarks modeoffer

Monarscoot blev en succé när den presenterades 1957. Här kom en moped i tiden. En bekväm vardagsskoter med söndagsprägel, enligt reklamen Mängden plåt var generös – en hel kaross! Kulörerna andades exklusivitet. Vinrött i kombination med gråvitt kompletterades snart med behagliga nyanser av grönt, klarrött, koppar, turkos och mellanblått. Varje kulör gav den bulliga formen, skapad av Monarks lätt inåtvände chefsingenjör Gustav Emil Olsson, en egen prägel. Italiensk raffig i rött och vitt. Trygg och radhussnäll i helkroppsvitt. Snudd på amerikansk i djupaste turkos. Särskilt med vita däcksidor, bilelegans för sju kronor extra.
Familjeföretaget Monark stod 1958 på höjden av sitt verk. I den hovsamt skrivna jubileumsskriften noterades att man efter 75 års verksamhet nu hade nått en årlig omsättning på 107 miljoner kronor. 4 315 medarbetare kunde räknas in i koncernen, varav 1 600 i Sydamerika. Den snudd på gudaförklarade grundaren Birger Svensson, hade från blygsamma omständigheter skapat ett solitt industriföretag ärvt av sönerna Tage, Thor och Lennart Warborn. 
Efterkrigstidens expansion slog alla rekord hos Monark, som 1956 hade att slåss om en totalmarknad i Sverige om 125 000 mopeder. Ett år senare minskade den med 10 000, något som inte betraktades som annat än en slumpartad fluktuation. Knappt 20 000 var importmopeder, vilket säger en del om de gamla svenska cykelfabrikernas dominans och hur man betraktade hotet utifrån. 

Export tycks aldrig ha varit en stor fråga vare sig i Varberg, Huskvarna eller Uppsala. Hos Monark krympte exportförsöken till en krumelur i personaltidningen, något annat blev det inte när 1 000 Monarscoot såldes till Holland, med dubbla sadlar och vässad motor. Det var avsevärt mindre än en dagsproduktion hos flera tyska konkurrenter.
Kanske var det den lukrativa hemmamarknaden som grumlade sikten när framtiden skulle stakas ut. Exakt hur diskussionerna gick vet vi inte, men i de slutna styrelserummen hos Monark pyrde konflikterna bröderna emellan. Goda tider krävde strategiska beslut, och trots en europeisk jättemarknad valde man att tro på herravälde på hemmaplan genom skapandet av MCB, Monark Crescent Bolagen, där även Husqvarna kom att ingå med sina motorer.  
På kort sikt var det ett klokt beslut. Att med kostnadseffektiva medel försök mejsla fram en modell till varje tänkbar kundkategori. Allt som gick att tillverka gick ju också att sälja. 
Nästan allt. 
Genom Borlänges femtiotalsglada hyreshusområden kommer Marie Holmberg lågflygande, liksom friktionslöst framburen av sensommarens guldfärgade soltungor mellan huskropparna. Allt skimrar. Marie. Hyreslängorna. Monarscooten. Just det här exemplaret har något mer utöver modellens vanliga charm. 


Om man ska försöka sig på en förklaring till Maries moped kan sådant som att kvinnor 1958 kunde vara något mer än husmödrar och fruar, föras på tal. Självständiga, moderna kvinnor som valde karriär efter kompetens och eget huvud. Med en egen inkomst var de också kapabla att konsumera på egna villkor. Intresset för mode angav riktningen, ja allt detta kokade Monark efter noggranna analyser ner till en trefärgad skoter för 1 095 kr, med tillägg för tre växlar om 45 kronor. I babyblått, flickrumsrosa och pudervitt. Eller så var det hela bara resultatet av ett höftskott. Med tanke på företagets försök med ungdomsmodellen LaStrada (vilken kom till efter tjat från Gustav Emil Olssons son Carl-Olof), framstår det senare som mer sannolikt. Något flickaktigt bara. Ett snabbjobb. Resultatet är i vilket fall en uppvisning i lika delar aningslöshet som lekfullhet. En fantastisk moped som ingen riktigt tror på. Alla gissar sprejburk. 
Men den är verklig och man ser framför sig hur den kraftfullt rosa rullen av konstläder lossas på lastkajen i fabriken i Varberg. Hör gubbarnas kommentarer om nya tider och kundernas sexuella orientering. Man ser också de tomma blickarna i cykelaffären hos den tänkta målgruppen, och man känner med handlarna som inte ville annat än att framstå som lite moderna, men som ett år senare fann sig själva under förödmjukande former stå och pruta med sig själva längst in i hörnet inför byns snålaste kunder. 
I Sandviken kom en av dessa modefloppar att rulla med en Elin Bolind bakom styret. Det är ungefär så mycket Marie Holmberg och sambon Maths Norin från Åshammar vet om moppen. De köpte den på annons i Valbo. Den var nerplockad och dödförklarad med slutkört tändsystem och en krysskil som levde rövare. Maths bytte motor och skruvade ihop resten, och sedan dess har den rullat. Fint. Pålitligt. Avgaskröken må vara av lite fel sort, men det ljud som slinker ut är autentiskt ILO Piano och mycket trivsamt.
– Det här är min favoritmoped, fin att titta på och skön att köra sammanfattar Marie. 
Skicket är det rätta, med originallack och en sadel med stuns och – i detta specialfall – färgprakten i behåll. Mätaren säger 700 mil och det verkar stämma. Modemopeden från Monark blev bara en tillfällig besökare i 1958 års broschyr, lätt utfryst ur gruppen, fotograferad framför de vackra portarna i Göteborgs konserthus. I bakgrunden går att tyda Dödsdansen på reklamtavlorna och med nästan demonstrativ övertydlighet vänder den kvinnliga modellen ryggen till.  

Text & foto: Claes Johansson