Gotlands-rusch

Det handlar inte alltid om mopeder. När Bunge Blårök har månadsmöte kan det lika gärna landa i luftgevärsskytte i ett avrustat bergrum. Tio medlemmar är man och 150 mopeder kan räknas in. Bara på norrdelen av ön finns klubbar i Lärbro, Rute och Fårö som var och en mönstrar lika många mopeder. Det faktum att ön omflyts av vatten gör att de har en tendens att bli kvar. Historier får ett särskilt fäste och de bär märgfulla smeknamn från gamla ägare och byar. Detta är inte konstigt. Det märkliga är att det fortfarande 2014, med så många entusiaster inom ett så avgränsat område, är möjligt att göra fynd. Men ”okända” mopeder kommer regelbundet ut i det gotländska ljuset och börjar vandra mellan samlare.

För Björn Jonsson i Hegur nära Fårösund finns ingen egentlig startpunkt på samlandet. Han har liksom alltid hållit på. Några grubblerier kring den egna 15-årsmopeden – en Dakota ärvd efter storebror Lennart – verkar inte ligga för honom. Annars brukar just 15-årsmopeden skava i bakgrunden som obearbetade trauman. 

– Jag bytte bort den mot en Kadett kombi, idag rullar den på Fårö och jag vet vem som har den, men njae, jag är inne på 50-talarna. Mer stil, mer krom, säger Björn. 

Och det finns i de vitkalkade ladorna. Utöver mopeder: råoljemotorer, traktorer, PV, Amazon, utombordare, tröskor. Det är en högtidsstund kompisarna samlas och drivremmen läggs över en stationär motor och en nyttomaskin börjar stampa ur sig för länge sedan bortglömda produkter nödvändiga för ett samhälle som längre inte finns. Maskiner som vi dag förknippar med rekvisita i splatterfilmer. Av de 35 mopeder som kurar i ett hörn faller ingen utanför de strikta kriterier Björn satt upp för sig själv. 


– Det ska vara originallack. Så lite som möjligt ska vara rört och de ska fungera, säger han och får det att låta som en eko från Antikrundan. Med värme beskrivs det senaste fyndet, en oupptäckt bruksmoped av dussinmodell där den förste ägarens matväska lämnat ovärderliga spår på bensintanken.
Ruschen köpte han för några år sedan av Ivan i Boge, samlare han också. Här har luftfuktighet, temperatur, sol och vind fått dominera processen. Lågintensiv kalkblästring under årtionden har gett resultat. Säkert också lite skvätt av fiskrens. Den en gång så fräsigt röda lacken har bokstavligen tagits ner på jorden. Till och med tankens sidor gnistrar mineraliskt. Mopeden med beteckningen RM 1.1 ägdes av Tofta-Johans morsa. Den gick som fisktransportör under många år. Detaljerna om ägarkedjan är inte många, men om Tofta-Johans morsa sades att hon aldrig besökte fastlandet – alltså var det knappast hon som 1953 beställde den hantverksmässigt framställd sportmopeden i bröderna Östholms verkstad i Stockholm. Den kom troligen till ön med någon bortklemad sommargäst, som i sitt upprymda ferietillstånd gick lös med en vågad vattendekal. Som om en äkta Rusch inte skulle vara imponeringsfaktor nog.

Rusch-mopederna var exklusiva saker. I början av 1950-talet var verksamheten trevande, bröderna må ha varit tidigt ute med kontinentens idéer om vad en moped kunde vara. Men att stoppa påhängsmotorer (Victoria FM 38) i de egentillverkade lättviktar-ramarna från 1930-talet var inte rätt väg. Det blev ingen direkt förbättring med Victoria MS 50 och 51. Med limpa fick modellen lite mer speedwaysväng, ändå går det inte att komma ifrån att modellen känns som ett spinkigt förstudium till übermodellen, stockholmsdrömmen: Rusch Sport. Den hade påkostad, stabil ram, helkromad racingtank, riktigt fjädring, limpa och tuffa styren. Sånt som bygger legender. 

Om det idag finns 60 Ruschmopeder bevarade är kanske tre syskon med den som med gott självförtroende lutar sig mot den nykalkade ladugårdsväggen i Hegur. Sjutusen spänn var nog inte så dumt. Inte en skruv är rörd. Inte någon. Bensinen i tanken pratar flytande Esso, startar gör den på första. Annars hade det inte varit någonting att tänka på för mopedsamlaren Björn Jonsson.