Det gyllene undantaget

Svenska importören Motorkraft siktade in sig på ungdomarna, grabbarna som slutat tro på Stålpojkens existens. Som sågs snegla mot stället med herrtidningarna, men som verkligen lusläste alla mc-tidningar de kom över. Kunskapsbanken skenade okontrollerat då fakta lades till fakta. Toppfart och accelerationssiffror blev religion och Zündapp KS 100 eller 125 blev för många det enda tänkbara alternativet. Men först skulle etappmål nummer ett klaras av, en årslång mix av glädje och plåga i sadeln på mopedversionen av motorcykeln: KS 50. I mopedkläder tog det endast 8,3 sekunder att nå 30 km/h. Ett mycket bra resultat. Problemet var bara att vilken mesmoppe som helst klarade att ligga sida vid sida efter en stund. Det är därför begripligt att många Zündappägare under ett visst hemlighetsmakeri tvingades till handgripligheter. 

Svenskens arbetssituation under 60- och 70-talet var annorlunda. Tillvaron präglades av hemmafruar och familjefäderna verkade jobba mest hela tiden, sällan sedda hemma och därför fyllda av dåligt samvete. Papporna förvandlades till de odiskutabelt största finansiärererna av trimgrejer. Trött lyssnade de med ett halvt öra och visste knappast vad en femochenhalva var, lätta offer för lögnen att moppen gick så mycket bättre nu. Och vilken morsa märkte att sonens moped gick för fort när alla kvarterets moppar gjorde det, utom morfars då. ”Kom in och ät nu. Men tvätta dig noga först – med tvål – och torka inte bara av händerna på handduken! Det luktar bensin, usch”.

Dagens Zündappägare lider i hög grad av återfall men är lika gärna personerna som i femtonårsåldern inte hade råd med tysk kvalitet och som 45-60-åring tar igen skadan. En växande skara som jagar fram på sommarens mopedträffar. De syns sällan, så snabba är de, men hörs desto mer. Det märkliga är att ju äldre gubbgrabbarna verkar desto fortare går Zündappen, ett påstående som gäller tills motsatsen bevisats. Först kom Zündapp Combinette 1953, en duglig men lite magerlagd cykelliknande skapelse med oväxlad motor. Till 1958 hade Combinette lagt på sig rejält runt midjan vilket främst berodde på en mer omfångsrik ram. Framgaffeln var av pressad plåt och den nyutvecklade motorn hade fått allt fler växlar och så långt komna i utvecklingen hade det blivit dags att visa upp Combinette Sport. Med klatschig lackering, tankens inbucklade knäslut och den diminutiva limpsadeln fanns alla de nödvändiga detaljer som ingick i originalreceptet för framgångsrika sportmopeder. 


Zündapps mopeder såldes till ett förhållandevis högt pris genom 7 000 återförsäljare i 138 länder och i Tyskland delades det stolt ut förtjänstplaketter till ägare som kört sin maskin 50 000 km eller än mer fantastiska 100 000 km! Också andrahandsvärdet var högt. För att rättfärdiga prissättningen lockade fabriken med attraktivt utseende uppbackat av rejäla bromsar i kraftiga hjul. En motor försedd med lättmetallcylinder med hårdförkromat cylinderlopp talade sitt eget språk, därtill en sätthärdad vevaxel och en stålvevstake. Ja hela skapelsen verkade som fräst ur massivt tyskt stål. Ramen hade dimensionerats att klara av effekten från den betydligt starkare 100- kubiksmotorn som senare ökade till 125 kubik och innebar en invecklad kombination av dolt centralrör delvis inkapslat i ett pressgjutet skal av lättmetall. 

1964 byttes den plåtpressade framgaffeln ut mot en effektivare teleskopgaffel. 1966 krymptes framskärmen och 1967 bantades även bakskärmen ner. 1968-69 verkade bensintanken oöverstigligt hög – den så kallade pungknäckartanken. 1972-73 innebar ett sällsynt undantag då samma reklambild från OS i München kunde återanvändas. De två årsmodellerna betraktas som de mest harmoniska. Designen är återhållet elegant, men samtidigt kraftfull. Faktabladet berättade om förbättrad accelerationsförmåga på 73:an. Fabriken smög på KS 50 en mängd förändringar med tiden, men avstegen från originalidén förblev minimala. Och ändå – de flesta av oss har svårt att sätta fingret på vad eller var förändringarna skett.   

Roland Magnusson i Mullsjö åkte inte Zündapp som pojk men erkänner att han ofta längtade efter en. 

– Som bonnpojk hängde jag mest hö och hjälpte till med alla sysslor. Ett ständigt arbete och inte mycket tid över att köra moped. Jag fick nöja mig med farfars gamla Monark, säger Roland Magnusson.

Men i somras hjälpte Roland sin dotter att städa i garaget. Där häckade sedan länge hennes svärfars pappas gamla moped, en guldfärgad Zündapp KS 50. Roland som plötsligt mindes sin ungdomsdröm ryste till och tog mod till sig och sa: ”Den där kan jag ta hand om”. 
Tack vare goda arbetskamrater är mopeden återigen i god kondition. Den ursprunglige ägarens höga ålder gjorde honom inte till den normala Zündappköparen men det hindrade honom inte att färdas mycket och långt innan det blev dags att parkera för gott. Det fanns en del att pilla med för att återställa ursprungsskicket. 

Då Roland inte gärna skruvar själv slog arbetskamraterna till med stor dådkraft. När skiftet slutade 23.00 beordrade Anders Olesen in fem underhuggare att skruva och putsa. Någon agerade påhejare, men framåt 06.30 hade de kommit så långt att det var dags att åka till Hjo för att köpa nya smådetaljer. 
Originalkvaliteten består och det är mest gummidetaljer och småsaker som framgaffelns kromhylsor som bytts ut. Nuförtiden är alltså Roland Magnusson en av de där 60-åringarna som far omkring på alla traktens mopedträffar. 

– Jag vet faktiskt inte om det är en 71:a eller vad det är, säger Roland och sällar sig till majoriteten av oss som inte kan särskilja Zündapps årsmodeller.
Men det är när den fartiga åkbilden ska tas som jag slås av ett än mer intressant faktum. Och det slår mig med stor häpnad. Roland Magnusson är unik. Karln är det där undantaget från regeln att ju äldre gubbgrabb i Zündappsadeln, desto fortare går det. Men Rolands Magnussons gyllene Zündapp KS 50 är så otrimmad en moped kan vara! Det är vackert att se och framför allt höra.