Stadens stoltheter!

Jan Permestig i Huskvarna diggar Husqvarnas mopeder. Mer än de flesta.

– Men det måste vara de sista modellerna, säger Jan som besitter stor kunskap om olika utföranden, och inte minst är fena på att meka med motorerna. 

Den blåvita är en 4312, fortsätter han. En B. Von Knorring ägde den tidigare. Det känns passande att förste ägaren antagligen var friherre eller adlig på annat vis och förde ett stringent resonemang som resulterade i köpet av denna Husqvarna 4312. I en tid när alla andra mopedtillverkare erbjöd minst en sportmodell med limpsadel eller lockade med uppdraget avgassystem och nabbdäck, då koncentrerade sig Husqvarnafabriken som alltid på den äldre publiken. Jovisst hade Novolette Sport kallad Blöjpilen tillverkats under några år, men samtidigt totalfloppat. Det fick tydligen räcka med det försöket.

1957-59 regerade Roulette i bygderna runt staden Huskvarna. Med vita däcksidor och raffinerat tvåfärgad lackering var Husqvarna Roulette Lyx inte alls oäven, ganska nätt och ändå spänstig, men särskilt sportig var den inte. Och slidmatningen gjorde motorn svårtrimmad. Ännu ett skott i foten.
1959 till -61 storsatsade fabriken på hårddesignade Cornette. Ett virrvarr av raka linjer kontra rundare former gjorde att Cornette verkligen stack ut. Många äldre personer hade svårt att ta modellen till sina hjärtan, ungdomarna spanade efter häftiga attribut som crosstyre och kromad tank med sportigt gummiklädda knäslut men fann inget sådant. Killar i skinnjacka och med lock i pannan användes i reklamen där den ”lycklige” grabben i sadeln omgärdades av saliga beundrare. Försäljningssiffrorna påverkades inte nämnvärt för det. Det är först idag som Cornettes design börjar få den uppskattning den förtjänar. För sent med andra ord. Inte ens efterföljaren 4012 som kom 1960 verkade spela på rätt strängar. Mer hambo än rock’n roll. Stilen kändes snarlik den som länge präglat Monarks ungdomsmopeder, lite mer nertyngd av plåt bara. Och medan Monark försökte sälja Monarpeden till ungdomen genom att döpa om den till La Strada eller montera längre sadel i stället för pakethållare, rullade Husqvarna vidare på redan uppkörda stigar. 
Det var när Husqvarnas mopedproduktion sjöng på sista versen som det blänkte till. När Husqvarna 943124, också kallad Sport, presenterades 1965, var den nästan på pricken lik Monarks omtalade Stockholmare. Högt styre, sjöar av krom och banne mig ett ännu fräckare gap mellan bakdäck och skärm än på originalet. Ännu fanns inte Puch Dakota som kunde visa hur det egentligen borde se ut.


Jan Permestig kan inte låta bli att förädla sina moppar. Gamle von Knorring har fått motorn utbytt mot en treväxlad med mer klös. Annars är det mesta kvar i patinerat originalskick. 
– Snudd på alla som bodde i Huskvarna hade någon gång en moped tillverkad där. Stor som liten. Alla kände till folk som kunde komma över effekthöjande saker eller bara köpa delar billigare på fabriken. Än idag träffar jag på människor som har sådana mopeddelar liggande kvar hemma.

Jan Permestig är förespråkare för teorin att man inne på Husqvarnafabriken inte planerade särskilt noggrant inför kommande projekt. Det blev mer av ”nu gör vi så här” och så byggde man glatt på för att i efterhand upptäcka brister och till syvende och sist hänga dit någon anordning som skapligt väl löste problemet.  Jan pekar på hur den kantiga Flintamotorn egentligen inte passar i den blå 4312-ramens runda urtag vid motorfästena, och jag börjar fatta. Vi tar en tur bort till fabriken på var sin moppe. Sittställningen känns ärligt talat inget annat än ansvarsfull och vuxen. Fötterna mitt under den lätt framåtlutade överkroppen ger god stabilitet och full kontroll, utan fladder i kavajskörten. Kraftflödet har Jan korrigerat, eller maximerat om man så vill, men inte i överkant. Verkan utan att synas eller höras är hedersord.

– Det ska orka i uppförsbackarna och man ska inte behöva ligga sist. Det räcker.

Motorvarianterna var lika många som alla småförändringar som ständigt förekom.  Den treväxlade motorns växlingsmekanism är av ytterst delikat konstruktion och kräver konsertpianistens inlevelse och närmast smekande beröring inför nästa tonartshöjning, nästa växel som skall föras i ingrepp. Jag som bara spelat blockflöjt känner mig hedrad över att få provspela en riktig flygel.

– Den vita var i ganska dåligt skick. Vill man ha grejerna bra är det bättre att ta en sämre moppe och fixa till den tycker jag.
Jag tror Jan Permestig menar att ett välbevarat fordon lätt förlorar sin själ om man trixar med sådant som bär på en kärnfull historia om varför det blivit på det viset. Bara för det ska se lite bättre ut. 

Den själlösa vita moppen kunde Jan däremot ändra som han ville. Redan som pojk körde han Husqvarna Sport, numer har han kapaciteten att fullborda de gamla drömmarna om fulländning. 

– Ramen är egentligen för ny för mig. Det är Varbergsvarianten. Ett Monarkbygge, en bastard. Det ser du på fotpinnsbryggan, staget för ljuddämparen. Samma som på Compact. Jag har monterat längre stötdämpare baktill, höjt den så där snyggt.

Treväxlad Flintamotor var inte självklart på Sportmodellen. Däremot spelar den en viktig roll i Jans pojkdrömmar. Alla attribut som fanns på Husqvarna Sport som ny sitter där nu. Sadeln är den rätta, lite mer färganpassad bara. Baklyktan med bromsljuset, japp. Framgaffeln är av samma konstruktion som på Bill Nilssons hoj, världsmästaren i motocross. Jämfört med samtidens mopeder var Husqvarnans bromsar lite effektivare, fjädringen aningen bättre på att svälja ojämnheterna och motorns karaktär inte fullt så rivig som de andras. En gubbmoppe helt enkelt. Men, gör man bara några små korrigeringar såsom Jan Permestig i Huskvarna gjort, går det att locka fram kämpatakterna. Så håll i sportkepsen!